Jag har varit i Greenwood i ca 3½ vecka nu och jag kan inte annat än säga att jag älskar det. Alla nya människor, alla nya platser jag upptäckt, och alla nya maträtter/snacks jag provat osv. är saker jag aldrig skulle sett/upplevt om jag inte tagit denna chans. Det är mycket som är bra här på andra sidan Atlanten men det finns också saker som är mindre bra. När man är 16 år gammal och lever helt ensam på andra sidan jorden kan även de minsta problemen bli till något stort. 

 

Hemlängtan har jag inte fått än, varför kan jag inte riktigt svara på. Visst saknar jag min familj och mina vänner, men det är inte mer än så just nu, (vilket är eoerhört skönt!). Det finns vissa platser här som ger mig hemlängtan som t.ex. kyrkan. Där sjungs de massa sorgliga låtar och jag tänker alltid på min familj där, vilket gör att jag längtar hem. 

 

Men jag kann gladeligen säga att jag inte upplevt något jättesvårt än sålänge, men visst har jag stött på hinder. Matten t.ex. är något jag inte tycker om och inte förstår, så steget att prata med min LC och fråga om jag kan byta den kursen är ett stort steg för mig här på andra sidan. Men jag lär mig, jag utvecklas och jag försöker! Det är det som räknas och man måste bara våga.

 

Att vara utbytesstundet är inte en dans på rosor, det kan låta lite klysigt men så är det. Livet här borta är en stor bergodalbana och man kan välja att antingen sitta ner och njuta av åkturen, eller så kan man stressa upp sig och få panik över helt onödiga saker. Men jag tror att varesig man väljer att njuta eller om man stressar upp sig, så ordnar det sig tillslut. Allt fixar sig i slutändan, man måste bara lägga ner lite tid på det man gör, så blir det kanoners.