This is it you guys, this is where my chapter ends.

2015



 I honestly do not know what to feel or how to act.
I haven't been home for a week yet, but I still have no clue what I am doing half
of the time. Being a foreign exchange student is so hard, there are so many positive and
negative things with going, and there is nothing in this world I would trade for the year I spent abroad.
All the great people I met, everything I experienced, everything I have seen, is a undescribable
memorylane. I cannot express my graditude or my thankfulness to my parents for giving me this
amazing opportunity. They have been so supportive, loving and caring throughout my year 
and I wouldn't have survived without them by my side.
Even though they were thousands of miles away, they still help me through my hard times,
still stucked with me, and I am forever grateful for that.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
I have never been more scared, excited and fearful at the same time.
I have never cried, laughed and felt so many feelings as I did that day.
I have never been more happy in my enitre life.
I have never looked at my life the same since I boarded that plane on August 9th.
Ever since I stepped my right foot on my first flight to London, nothing has ever
been the same again.
I remember not feeling anything but happiness that day, and how could I feel anything else?
I was about to start the next chapter of my life, my next great adventure, all by myself.
How could a 15 year old girl who is traveling to America be anything but happy?
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
I remember the feeling of taking my last footstep on swedish grounds for 10 months.
I remember that feeling I felt when the wheels of the airplane touched the ground one last time.
I remember the feeling of seeing Sweden slowly fade away in my airplane window.
I remember walking around in London with all the yellow STS people.
I remember taking my last footstep in Europe for 10 months.
I remember the feeling of happiness and matureness.
I remember taking my first breathe in Arkansas.
I remember how humid and hot it was.
 
I remember the fear of landing on the biggest airport in the world.
I remember the fear of not making it to my next flight.
I remember being completely lost and not understanding anything.
I remember the feeling of not knowing what was laying ahead of me.
I remember the feeling of being completely alone.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
There is so much to remember from my year in Greenwood, Arkansas.
There is so much to look back on, so much to love and be thankful for.
There is so much love and joy in one single town.
There is so many people who ones were names on sheets of paper that
now means everything to me.
There is so many words to help describe my year in Greenwood, but 
there isn't enough words to describe this amazing opportunity and experience I had.
I want to thank everyone who made my year so special, it was truly the best year of my life.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Sunday June 7th, I took my last footstep in Greenwood, Arkansas.
Monday June 8th, I finally set my feet down on Swedish grounds again and
I can tell everyone of you, that it is the weirdest thing I have ever experienced.
As I said earlier, I do not know how to act, how to speak, or how to live.
I feel completely lost, lonely and insecure. I do not know how my friends live
their lifes now, I do not know who my friends hangout with.
I feel like I moved into a completely new town again, yet still everything is the same.
 
I walk those familiar roads.
Even though it has been a year, it feels like I never left.
Nothing abstract is different back here, nothing.
I fight my hardest to hold on to my american life, but it is so hard.
Everyone of you are enjoying summer over there.
You are going to festivals, you are hanging out with your friends,
you are having the time of your life, and I am stuck here, in Sweden.
I left my best friends, to return to your best friends.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
I do not know what I did last year?
Because the things I did do not seem to matter, or be as important to me now.
"The things I hold highest now, no one here understands"
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
"I'm trying desperatly to hold on to every memory I have,
while trying to understand what I left behind."
 
I took down my pictures, I packed my bags, and I said my goodbye's.
There will be no more asking for rides to hangout with my friends,
there will be no more spontanious trips to the mall.
I will not speak my second language everyday. 
I will save and hold every memory close to my heart until that one day,
when I return to that world again.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 
I guess I just want to thank everybody, whoever is reading this, Swedish or American.
I want to thank you for being a part of what grew to be the best year of my life.
Thank you to Mona, my hostfamily, Greenwood High, my soccer team,
my friends, coach Post & Staton, thank you.
It was really fun spending my year in Greenwood, Arkansas.
I cannot  wait until the day I come back.
Thank you for everything Greenwood,
it's been fun and it's been real.
 
Love, Mimmi
 
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 
"How lucky am I to have something that makes saying goodbye so hard?"
"This is not a goodbye, it is a see you later"
 
Somehow I will find a way to adjust between the two worlds I now live in.
 
 
 
 
 


Only 2 months left to go.

2015



Det finns inte något sätt att sammanfatta ett utbytesår på. Det är så många nya känslor, 1000-tals känslor, som man inte kan beskriva. Alla nya människor man möter, alla nya platser man får se, allt man får uppleva, det går inte att beskriva med ord. Människor som en gång bara var namn på en papperskopia är idag din familj, de är människor som vill att du ska må bra, skratta och le. De är människor, vars känslor för dig har växt starkare och starkare under en kort tidsperiod. De är människor som älskar dig, just för den du är. 
 
När man åker som en utbytesstudent har man en chans att börja om, man har en chans att vara den man alltid har velat vara. Ingen vet vad din bakgrund gömmer, ingen vet vem man är. Det är en chans för dig att förstå vem du är, vem du vill vara och en chans att hitta sig själv. 
 
Att åka som utbytesstudent är ett av de bästa besluten jag tagit i mitt liv. Jag har mött så många underbara människor, sett så många otroliga platser, förstått vem jag är, vem jag vill vara. Jag vet hur det känns att sakna, jag vet hur det känns att älska, jag vet hur det känns att känna sig hjälplös. Men jag vet också hur det känns att känna lycka, att skratta, att älska och att bara leva. 
 
Att vara utbytesstudent har lärt mig så mycket. Det har lärt mig att hur du än ser ut, vart du än kommer ifrån eller hur din bakgrund ser ut, så finns det alltid någon som älskar dig och uppskattar dig för den du är. Om det inte finns några människor där du befinner dig nu som uppskattar dig så ska du flytta, för jag garanterar dig, att någon annanstans i världen finns det någon som väntar på att du ska kliva in i deras liv. 
 
Nu när det närmar sig slutet av mitt år så är allt obeskrivligt. Alla människor, minnen och skratt. Det finns ingenting i hela världen som jag skulle byta ut denna upplevelsen emot. 
Jag är så oerhört tacksam för att just jag fick chansen att uppleva detta, att just jag fick komma till USA och leva deras liv. 
 
 


Looking back at 2014 -

2015



"Looking back at 2014 and all I see is success. 
My life was not perfect and I sure did face faliure, but here is how I
see it. "You can either learn from it, or run from it". 
Every faliure I have experienced turned into a great lesson, which I
could not be more thankful off. 2014 made me so much richer, not only in
experience but also in maturity. It is not everyday you as a 15 year old girl,
moves to the other side of the world, alone. 
This year has taught me so much, even the past few months. 
I believe I have learned more in the past few months then in my entire life."
 
I just want to take a moment to thank everyone in my life. Whether it is
past, present or future, swedish or american. Family, friends or acquaint. 
I do want to give a special thanks to all my american friends who treats me like
I am one of them, like  I belong here. I could not be more thankful or blessed for y'all.
I love this place and its people. Greenwood, you sure is something special.
 
"Greenwood is something special, it's a place I'll forever hold close to my heart"
2014 has been a hell of a ride, and I'm thankful for every second of it, and for
all of the people who has been a part of it. I'm so blessed to have y'all in my life.
 
 
Couldn't have done it without my favorite foreigners either.
 


Time is slippin' away...

2015



39 dagar kvar tills min första fotbollsmatch.
63 dagar tills springbreak.
96 dagar kvar tills Prom.
110 dagar kvar tills la familia arrives.
115 dagar kvar till state i fotboll.
142 dagar kvar tills jag kommer hem.
161 dagar i Arkansas..
 
vart tar tiden vägen?
 
 


~ Thanks for everything.

2014



Under min tid här i USA har jag sett mansions,
normala hus, hus som håller på att falla isär och övergivna hus.
Jag har sett stora communities, och jag har sett små.
Jag har sett så himla mycket under mina två månader här,
och det har faktiskt fått mig att förstå hur oerhört lyckligt lottad jag är.
För som Rick Jones säger: Det gäller att man har tur två gånger.
Man behöver en bra famij, och man behöver ett bra 
community och jag fick båda. 
 
För detta har jag både STS och Mona Jones att tacka.
STS har gjort ett underbart jobb med att skicka min ansökan till USA,
och jag är evigt tacksam för att just Mona fick min ansökan.
Hon har gett mig en sån fantastisk familj. En familj som verkligen
bryr sig, en familj som inte bara har tagit mig in, utan gjort mig till en familjemedlem.
Jag känner verlkigen att jag hör hemma i denna familj, och jag önskar att alla
framtida utbytesstudenter har samma tur som jag.
 
Trots att familjen är mer kristen än jag trodde så spelar det faktiskt ingen roll.
Men genom att jag går till kyrkan, ber med de, lär mig om gud, svär mindre,
så känner jag att jag kommer min värdfamilj närmare, och jag börjar faktiskt
förstå vad det betyder att vara kristen. Allt handlar om att lita på gud,
ge honom ditt liv och din tilit. 
 
Trots att jag lever ett helt annorlunda liv här borta klagar jag inte.
Det är inte rätt, det är inte fel, det är bara annorlunda och ibland
kan annorlunda leda till något bra. T.ex. Jag dricker inte läsk,
jag äter inte godis (förutom på hegler), och jag är aktiv hela tiden.
Jag har gått ner minst 5 kg och jag har ärligt talat
aldrig mått såhär bra som jag gör nu.
Jag känner även att jag som människa, min personlighet har förändrats.
Jag är mycket gladare, mer social, öppen och omtänksam.
Att säga att jag trivs bättre i mitt nya jag är en stor underdrift.
Allt från och med nu och vidare kan bara bli bättre.
 
Jag har fått vänner som vill umgås med mig, inte för att jag är från ett
annat land utan för att jag är jag. Jag har äntligen förstått vilka som
bryr sig om mig och jag har äntligen insett vilka jag bryr mig om.
 
Fotbollen är även en stor del av att jag är lycklig här borta.
Jag tränar 4 dagar i veckan och sedan coachar jag 2 lag på "The girls
& boys club", vilket jag totalt älskar, helt underbara ungar allihopa.
Laget jag har här borta har tagit in mig, gjort mig till en del av laget, och
jag känner mig verkligen välkommen. 
 
Jag har också lärt mig vad att älska och att sakna verkligen betyder.
Att ligga vaken halva natten för att du saknar någon som är flera
tusen mil iväg, att veta att det ända sättet du kan se de är igenom en
datorskärm. Att vara omringad av 100-tals människor, men fortfarande
känna sig ensam, att veta att allt du behöver är en kram och ett par kloka
ord från din mor så blir allt bra igen. Men att sedan inse att det inte går
gör ont i hjärtat.
 
Precis likadant med vänner, er jag inte pratar med, ni få jag pratar med,
snälla ta inte illa upp. Jag tycker om er alla, det är bara svårt att balansera
denna drömvärld med min verklighet i Sverige. Sedan att det är 7 timmars 
skillnad gör inte saken bättre. Men jag försöker, och jag gör så gott jag kan.
Jag hoppas ni förstår.
 
Men att veta att på andra sidan Atlanten, finns en underbar familj, vänner 
och personer som bryr sig om mig och stöttar mig betyder otroligt mycket
för mig. Jag vet att jag inte säger det tillräckligt ofta, men till alla er som känner
mig personligen, jag älskar er alla och är så tacksam för att jag har er i mitt liv.
 
Tack för ert stöd, eran kärlek och er vänskap.